Dimman låg tjock på E4 och man såg fyra meter framför bilen så vi fick krypköra hela vägen hem.
"Hjälp, hur ska det här gå? utbrast jag" och Anna ba "guuuuud vad mysigt! Vi sitter här som i en liten bubbla. Ta det lugnt bara, Clint behöver inte bilen förrän kl 7 i morgon bitti"
Klockan fyra somnade jag gott i min säng, klockan sex gick jag upp.
Så himla ohållbart.
Jag tänker att jag på dagen är lika sårbar som en monokultur i jordbruket.
Jag proppar mig full av bekämpningsmedlet kaffe och hoppas på det bästa.
Hållbar utveckling inte.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar