subtitle

whitespacer

 

Förändring

20131213 /
Och sen skulle tvååringen plötsligt inte alls vara en lucia som hon har tjatat om varje dag i två veckor, utan en tomte i morse när vi vaknade i en hög av armar och ben och gosedjur i min säng i vilken "täcket räcker inte till mig MAMMAAAAAAAAAAA!!!! Och hon kan ju inte veta hur mycket jag fått stressa och jaga och kommunicera och lirka upp glitter och vira om röda band på en för stor krona, och samtidigt som jag lagat mat som ingen ville ha styrkt för långa lucialinnen som kommer att vara rena i en kvart minus tio minuter. Och det är ju inte hennes fel att Martin och hans kompis spelade så bra musik på Brillo igår så kl elva blev kl ett, och hon kan ju inte veta jag måste gå iväg med samma smink i fejan som i går kväll och utan att duscha och att jag kommer att stressa ihjäl mig för att hinna hem från lunchmötet för att fixa fika till luciafirandet som kommer att vara i tio minuter under vilka garanterat någon av mina kiddon kommer att behöva gå på toa så att jag missar sju.
Hon vill bara vara en tomte. Det är allt.
Och jag kan ju inte veta hur hon resonerade sig fram till det för jag är ju precis hundra år äldre än henne och vet därför inte hur hon tänker och är uppenbarligen jävigt upptagen med annat. Och jag undrar om det är just precis så som de lite mer, så att säga, etablerade samhällsmedlemmarna, ser på oss unga (HA HA HA HA HA), ok yngre, aktivister.
Nu är det andra lussebullar som gäller, vi ska ha ett annat samhälle, säger vi.
Vi ska hjälpas åt 2.0.
Vi ska inkludera.
Vi ska bry oss.
Vi ska älska, inte hata.
Vi ska vara hela.
De har byggt och byggt och byggt, de etablerade gubbjävlarna, men vi säger not good enough, vi vill ha nytt, vi vill ha annat idag, för framtiden är också vår och inte enbart din.
Vi liksom ba: Nu vill vi vara tomtar.

Jag har inget att sätta emot tvååringen. För det är så vi människor utvecklas. Som samhällen utvecklas. Vi ändrar oss. Vi förändrar oss.
   Jag fick alltså helt sonika dra fram brädan på det smuliga, kladdiga golvet och stryka lite till.
Och som av en händelse är det jag vill säga till de etablerade gubbarna som tycker att vi miljökämpar är jobbiga naiva aktivister som inte fattar att rätta in oss i leden:
Stryk nu bara på foten så att vi kan utvecklas lite här.
Slut.





1 kommentar

  1. Fantastiskt liknelse Emelie! jag vill oxå va tomte! ;-)
    kramar Maria Kallebäck

    SvaraRadera