Och jag grät i går kväll

Som jag alltid gör när de som inte har en egen röst i samhället ges en, och när min syster sjunger på en scen. Och jag tänker att det är det som det går ut på. Att alla ska få vara precis den som den är ämnad till eller vill vara, och ges förutsättningar för det. Att Labanskolans julshow är symbolisk för det samhälle vi borde eftersträva.

   Och jag borde ha tänkt på exakt det, när jag i ett svagt ögonblick förra veckan tog på mig att baka lussekatter till ett glöggevent. Jag som inte gillar att baka. Jag som hatar att göra det som förväntas av mig, bara för att det förväntas av mig. 

"Är det ormkakor mamma?" frågade tvååringen när jag hade kommit på hur den jävla degen skulle rullas ut för att snorvas ihop.

Och jag ba

"Ja, de här bullarna symboliserar den elaka ormen i Edens lustgård som vill lura Eva att hon ska göra nåt som hon egentligen inte vill. Typ baka. Och " NEJ, NI FÅR INTE KOMMA IN FAST NI FRYSER IHJÄL, MAMMA BAKAR. SPRING 23 VARV TILL RUNT HUSET! till de stora. 

   Sen gled jag in där på glöggeventet, med smink från gårdagskvällen, fast nytt läppstift och varma bullar och såg på det stora hela väldigt lyckad ut. Fast jag i själva verket var lurad. Och lurades. Trots att just jag är en av få som har alla förutsättningar i världen att göra precis som jag vill.

   Förlåt för det. 

Alla är olika. Somliga har handikapp som de på Labanskolan eller annan hudfärg eller är gay eller har inga pengar eller missbrukar eller hatar att baka. Alla ska luras in i mallen som inte passar någon, göra det förväntade. Det, som ändå är otillräckligt eftersom det bygger på värden som är ihåliga. 

   Det behövs förändring och vi måste vara den. 

/Eva