Ett misslyckande

Det var inte det att jag växte upp i en skog, för det gjorde jag inte. Jag växte upp i ett radhus. Men jag var alltid utomhus. På ett högt berg, förbannat högt upp i ett träd, långt ute på en åker, under en tät gran. Jag lärde mig hur naturen fungerade för jag såg den hela tiden. Var i den så att säga. Både i skogen och i kulturlandskapet och jag tror att det är nyckeln till mitt intresse. Att jag var där, jag mådde bra där och lärde känna dem. Nu värnar jag om både natur och kulturlandskap som jag värnar om vilka andra saker som helst som jag tycker om och som får mig att må bra. Ekologisk avokado, serien Girls, Anna, bandet Disclosure och så vidare.
   Ovanstående gör att det är av yttersta vikt att mina barn också lär känna skog och mark och lär sig allt om dem - så att även min generation 2 får huvudet på rätt ställe och kommer att leva hållbart.
   Jag lär de således om växter och berg, om varför landskapet ser ut som det gör, hur en hävd mark, trots att den är brukad av människan, minsann är en av de artrikaste biotoper vi har i Sverige!
   Ja ba barnen, vet ni, här i hagen har en människa slagit av gräset och då trivs de här som kallas kvävefixerande växter jättejättejättebra eller sånna här svampar tickor trivs bara på väldigt gamla träd - ser ni hur många gamla träd och tickor det finns här, ovanligt va?
   De lyssnar, de står still i två sekunder men DE INTE BRYR SIG ETT SKIT!
Inte ett enda skit.
Nu börjar desperationen rinna till för Juni är redan sju och pratar bara om hundar, hästar och läppglans som hon aldrig får.
Så himla misslyckat.
   Jag undrar om jag ska våga mig på omvänd taktik och inte yppa ett ord om växter i kulturlandskapet. Då ska vi minsann se hur kul de tycker att det är.
Otacksamma barn.

En fin ticka i kulturlandskapet.