subtitle

whitespacer

 

Varför

20140526 /
Från att en gång i tiden ha tyckt väldigt illa om mig själv så har jag lärt mig att tycka väldigt mycket om mig själv. Givetvis inte alltid, men för det mesta.
Det är inte alltid lätt att tycka om mig, det ska villigt erkännas. Jag tillåter mig liksom aldrig att placeras i ett fack och det kan inbland vara… tidskrävande. Så fort jag känner att jag förväntas bete mig på ett speciellt sätt så måste jag tvångsmässigt slå mig fri och dra en lov. Ibland kommer jag snabbt tillbaka och genomför ändå det som förväntades, men jag behöver alltid koppla ifrån för att verkligen få känna efter - är det förväntningarna eller är det jag själv som gör att jag kommer att genomföra det här?
Detta (för mina nära och kära) lite smått enerverande beteende innebär dock att jag alltid behåller både min integritet, min klarsynthet och min kreativitet. Det innebär också att jag aldrig kommer att göra något som inte är rätt för mig, därmed hålla och förhoppningsvis (i alla fall över tid) inte gå åt fel håll i livet. Det kan vara kostsamt att gå åt fel håll. Man förlorar ju tid och kvalitet. Kanske, bevaremigväl, från ens barn.

Egensinnigheten innebär också att när någon säger till mig vad jag ska göra, så tänker jag spontant alltid att jag nog borde göra tvärtom. Det spelar självklart in vem det är som säger det och i vilket sammanhang, men generellt så är följdtanken "varför det?" Som en treåring. För om vi har byggt in oss i ett ohållbart konsumtionssamhälle som håller på att slås ut, så kan vi inte lyda och följa. Det kan vara förödande att bara följa. På led att fel håll har gjort att vi är där vi är idag. Och vi ska ju någon annanstans.

Och tror att fler och fler konsumenter är på väg att bli som jag. Skeptiska. Tar sig tid att orka vara det. Kraschar, börjar om och tar på sig nya glasögon. Måste se med kritiska ögon. För att hålla och inte krascha igen. För att hållbarhet börjar i en själv.

Vi är inte skapta för den här typen av samhälle. Vi borde leva på ett annat sätt.
Framgångsrika kommer de företag att vara som, även i morgon, kan tillgodose och bemöta en alltmer ifrågasättande kund. Med andra behov än idag.
Vinnare kommer de företagsledare att vara som vågar föra ett morgondagens ledarskap. Som inser att ens medarbetare är en spegel av samhället och ens kunder och därmed en tydlig indikator på vart det blåser, och som därför frågar "vad tycker du?
Och skrattar högt av lycka när personalen frågar "varför?".
Som låter sina anställda få vara den som de, inte bara är, utan vill vara. Som förstår att medarbetare är ens absolut största investering och framgångsfaktor.

Patagonias grundare och VD Yvon Chouinard har sagt att han ofta anställer människor som är långt ifrån "en bra anställd" i andras ögon. Ofta människor som har haft det svårt i livet. Han menar att just de individerna besitter en fantastiskt förmåga att lösa problem och vara kreativa. Att just de, som en gång varit utslagna, vet vad som är jobbigt på riktigt och att de dessutom är väldigt lojala. Men också att hans medarbetare måste få vara sig själva. Han låter de sköta sig själva och det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget, men kanske gör de sitt jobb just för att Yvon tror på dem.

Han är bra han, Yvon.
Jag undrar om han har en motsvarighet i Sverige.
Jag ska undersöka det medan jag planterar ut mina KRAV-kryddor i rabatten.
Eller varför rabatten?

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar